blogg arkiv

Are You Experienced

The Jimi Hendrix Experience

Abbey Road studio var inte den enda studion Frank Ocean använde i inspelandet av Blond. Han använde sig också av Electric Lady Studios i New York. Studion är uppkallad efter Jimi Hendrixs tredje och sista studioalbum, Electric Ladyland. Electric Ladyland är rent ljudbildsmässigt Hendrixs mest imponerande album och förtjänar sin egen recension. Nu hade jag istället tänk fokusera på hans legendariska debutalbum Are You Experienced.

Are You Experienced anses vara en av tidernas bästa rockdebuter och albumet satte en ny standard för den psykedeliska rocken. Albumet släpptes 1967, har 17 låtar och är 60 min långt. Några av Hendrixs mest kända låtar finns på albumet bland annat Purple Haze, Hey Joe och The Wind Cries Mary.

Jimi Hendrix är utan tvekan en av de, om inte den absolut bästa gitarristen genom tiderna och han är utan tvekan den mest inflytelserika någonsin. Hans virtuosa gitarrspelande var otroligt imponerande, särskilt ur ett 60-talsperspektiv. Han var så bra att hans manager hade svårt att hitta andra musiker på en tillräckligt hög nivå för att ackompanjera honom. Tillslut hittade han trummisen Mitch Mitchell och basisten Noel Redding och tillsammans bildade de gruppen The Jimi Hendrix Experience.

Jimi Hendrix musikaliska färdigheter kan såklart inte underskattas men efter att ha lyssnat närmare på gruppens debutalbum så är jag också väldigt imponerad av Mitch Mitchells trummspelande. Han komplementerar Hendrix på ett väldigt kreativt och tekniskt svårt sätt. Basisten Noel Redding har också en viktigt roll då han tar mer av en rytmisk roll när Hendrix och Mitchell nästan solar samtidigt.

Albumet saknar till största del något enhetligt tema (förutom den psykedeliska rockstilen) eftersom många av låtarna skrevs som singlar. Budgeten var också väldigt tajt och därför tvingades gruppen att hålla ett högt tempo i studion. En av albumets populäraste låtar The Wind Cries Mary spelades in direkt utan några rep. Första inspelningen blev lyckad och dem lade inte mer än 20 min inspelningstid på låten. Detta visar återigen vilka skickliga musiker alla i gruppen var. Hendrix är inte den bästa sångaren men vad som är imponerande är hur han kan sjunga samtidigt som han spelar avancerade fills på gitarren. Något som kräver ytterst bra rytmkänsla.

Jimi Hendrix på Lisbergs Konserthus, 1967

Mina favoritlåtar på albumet måste nog vara Hey Joe och The Wind Cries Mary. Hey Joe är egentligen en cover på rockstandard från 60-talets USA med samma namn. Vem som från början skrev låten är okänt. Vad Jimi gör speciellt i sin cover är att det finns en energi som eskaleras genom låten. Man hör det både i Jimis röst och gitarrfillsen som låter mer och mer frenetiska men också väldigt tydligt i trummorna som består av fler och fler fills ju längre in i låten vi kommer. Detta passar bra då låtens text handlar om en man som skjuter sin otrogna fru utan att känna någon som helst ånger och sedan flyr landet. Det är små subtila detaljer som gör många av Hendrixs låtar så bra, t.ex så säger han under gitarrsolot i Hey Joe “Shoot her one more time, baby” och repeterar sedan samma fras på gitarren som innan.

Det jag gillar med The Wind Cries Mary är bland annat de kreativa ackordsläggningarna som gör att ackord kan upprepas och ändå kännas nya. Lyssna på början av låten så kommer du förstå vad jag menar. Låtens rena ton är också ett välbehövligt avbrott från albumets annars tungt distrortade ljud.

Are You Experienced innehåller också Hendrix absolut kändaste låt Purple Haze som på sätt och vis definierade hela den psykedeliska rockgenren. Den distortade gitarren kombinerad med enstaka jazzackord skapar en dissonans som driver låtens känsla framåt. Jimi brukade sällan spela sina låtar exakt som studio versionen live. Till exempel låter denna live-inspelning från Atlanta Pop Festival väldigt annorlunda gentemot studioverisionen.

Purple Haze, Atlanta Pop Festival 1970

Andra mindre välkända men bra låtar från albumet är Are You Experienced? med sitt baklänges-gitarrsolo, Fire med sin svängiga rytm och sång samt Can You See Me som perfekt illustrerar Jimis kreativitet inom stereopanorering.

Att lyssna på Are You Experienced idag kanske inte känns jätteimponerande med tanke på all extremt välproducerad experimentell musik det finns där ute. Men om man tänker på det ur ett 60-tals perspektiv så är albumet helt otroligt. Hursomhelst är Jimi Hendrix debutalbum en hörnsten i rockmusikens historia som influerat otaligt många musiker och därmed våra moderna genrer. Are You Experienced är därmed en del av vårt musikarv som jag tycker att alla borde ta del av.

Kuriosa:
Detta foto togs av den tyska konståkerskan Monika Dannemann som var Jimis dåvarande flickvän och det är en av de sista bilderna som togs på honom. På kvällen samma dag som fotot togs överdoserade han på sömntabletter och dog i sömnen, endast 27 år gammal.

Arvid Nygren

BLOND/BLONDE

Frank Ocean

Beatles näst sista album Abbey Road som jag tidigare recenserade spelades in på Abbey Road studios i London, därav namnet. Faktum är att delar av Frank Ocean's självbiografiska album “Blonde” också har spelats in i samma studio. Efter förfrågan har det nu blivit dags att recensera Blonde. Albumet som släpptes 2016 har 17 låtar och är 60 min långt.

Franks sound är omöjligt att förväxla. Få men välmixade instrument, minimal perkussion och en röst som skär ut genom mixen på ett fantastiskt sätt. En stor del av låtarna på albumet saknar helt eller har minimal perkussion. Istället så innehåller gitarrer eller basar rytmiska element (Self-Control resp. Ivy). Vissa låtar saknar till och med perkussion helt (Solo, Godspeed). Denna avskalning skapar ett nytt fräscht sound som lämnar mer utrymme åt Franks röst.

Albumet är också extremt välproducerat. Frank experimenterar mycket med med ljudeffekter på hans röst (får den att låta ljusare och mycket eko etc). Någon annat som är intressant i produktionsväg på albumet är stereo panoreringen (alltså att vissa ljud kommer från höger och andra vänster). Panoreringen är långt ifrån Hendrix- eller Beatlesnivån men det subtila gör fortfarande skillnad, särskilt på låtar som Ivy.

Jag tycker Frank är som starkast på de mest sparsmakade låtarna då hans röst tillsammans med få instrument skapar en närmast intim känsla. Därför är mina två favoritlåtar på albumet Solo och White Ferrari. Dessa låtar baseras främst på en orgel/synth och Franks röst. Det är imponerande vilka olika typer av känslor han lyckas förmedla med så pass små medel. Solo känns som en ärlig självreflektion medans White Ferrari är mer av en emotionell kärlekshistoria.

Jag tror att jag talar för de flesta när jag säger att soundet är det viktigaste när det kommer till musik och därför är det lätt att glömma bort den poetiska delen av musiken. Det brukar märkas när än artists ordförråd och skrivförmåga är begränsat men det känns som om vi sällan pratar om riktigt välskrivna låttexter. Frank är definitivt den typen av artist där du borde läsa på om texterna om du gillar soundet, du kommer inte att bli besviken.

Smoking good, rolling solo
Smoking good, rolling so low

White Ferrari var tidigare min absoluta favoritlåt men efter att ha lyssnat noggrannare på albumet har jag insett att Solo är minst lika bra om inte bättre. Dels på grund av hur den står i kontrast till monologen innan (Be Yourself) men främst på grund av låttextens fyndighet. Solos text innehåller många genomtänkta liknelser men det bästa enligt mig är hur vissa olika ord låter likadant när Frank sjunger dem och hur det kan förändra textens betydelse. T.ex Solo och So-low samt Inhale och In-hell.

Även om de flesta budskapen i albumet kommuniceras genom låttexterna på ett relativt kryptiskt sätt så finns det vissa budskap som förmedlas via väldigt bokstavliga monologer. Ett exempel på detta är spåret Facebook Story där en fransman pratar om hur hans flickvän ville lämna honom på grund av att han inte ville bli vän med henne på facebook och hur absurt det är. Utan sin kontext är spåret en boomer-esque nästan klyschig samhällsreflektion men som ett avbrott i det annars mer invecklade albumet känns det ok eller till och med djupsinnigt.

Om jag skulle ge någon kritik till albumet så skulle det vara albumets avslutning. Albumets sista låt, Futura Free, består av själva låten och sedan lite intervjuer av ungdomar med ett tyst mellanrum emellan delarna. Intervjuerna kan tolkas som en reflektion över Franks simplare liv innan han blev känd men jag tycker att intervjuerna känns mer som en eftertanke för att kunna avsluta albumet på ett mystiskt sätt.

Till skillnad från många av våra andra nutida artister så lever inte Frank ett särskilt publikt liv. Det gör att man inte alltid vet vem eller vilka händelser han sjunger om och det lämnar tolkningen öppen för lyssnaren. Det är nu snart 4 år sedan Frank släppte Blonde och även om han har släppt en del singlar sedan dess så väntar vi fortfarande på nästa album. Jag har dock inget problem med att det tar tid eftersom det inte är en särskilt enkel uppgift att toppa vad som av många har ansetts som ett av 2010 talets bästa album. Tills dess får jag fortsätta att njuta av Blonde och det tycker jag ni också borde göra.

Kuriosa:
Namnet på albumets sista låt, Futura Free, är en referens till regissören Stanley Kubricks favoritfont Futura. Futura användes bland annat i postern till Kubrick's klassiker 2001: a space odyssey. En film som jag varmt rekommenderar :)

Arvid Nygren

Abbey Road

The Beatles

Nu är det dags för ett album som jag tror lite fler känner igen, eller iallafall omslaget. Beatles näst sista album Abbey Road. Albumet är 47 min långt och innehåller 17 låtar. Bland annat finns Beatles mest streamade låt på Spotify, Here Comes the Sun på albumet. Andra kända låtar från albumet är Come Together och Something.

Albumet är enligt mig varken Beatles mest experimentella eller varierande när det kommer till genrer men det är fortfarande ett riktigt bra album. Första halvan känns mer som en samling singlar än ett album men senare i albumet hänger vissa låtar ihop riktigt snyggt. Särskilt Golden Slumbers övergång till Carry That Weight.

Min favoritlåt på albumet är nog Come Together. Låtens välkända riff med tydlig bass, tighta trummor och det redigerade ljudet av John Lennon som sjunger “Shoot Me” är svårt glömma. Come Together är väldigt sparsmakad jämfört med andra låtar på albumet men den känns ändå väldigt fylligt. George visar i slutet på låten hur man med väldigt få noter på gitarren kan få stor effekt.

Något som var innovativt för albumet var användandet av Synthar. Synthar användes i 4 låtar bland annat i Here Comes The Sun. Testa och lyssna igenom Here Comes The Sun igen och lägg märke till alla synthljud. Jag tror verkligen att syntharna samt stråksektionen tillför mycket till låten och att den inte hade varit i närheten av lika bra utan dem.

Beatles under inspelningen av Abbey Road

Förutom de två låtar jag redan nämnt rekommenderar jag också att lyssna från Golden Slumbers till Carry That Weight och sen slutligen The End. Alla dem tre låtarna går in i varandra och låter riktigt bra tillsammans.

Kuriosa:
Frank Sinatra älskade låten Something på albumet och har kallat den "den främsta kärlekssången under de senaste femtio åren"

Arvid Nygren

Atom Heart Mother

Pink Floyd

Vi börjar med ett relativt svårsmält album, nämligen Pink Floyds album “Atom Heart Mother” från 1970. Jag blev inspirerad till att lyssna på albumet efter att en youtuber vid namn Sneako rankade AHM som hans favoritalbum av Pinkfloyd. Albumet är 52 min långt och består av 5 låtar och som många andra Pink Floyd album innehåller det till stor del instrumental musik som kräver att man lyssnar noga på för att uppskatta.

Öppningsspåret “Atom Heart Mother Suite” (som förövrigt är PF:s längsta låt på hela 23 min) använder sig mycket av brassinstrument för att få en mäktigt effekt. Brassinstrumenten är återkommande genom hela albumet men de används som bäst i första spåret där de blir som centrala punkter emellan låtens väldigt olikartade teman.

Pink Floyd använder sig av en del häftiga ljudeffekter både i öppningsspåret men framförallt i albumets sista låt “Alan’s Psychedelic Breakfast”. Ljudeffekterna i den låten består av (som man kanske kan gissa) att någon lagar och äter frukost. Det är lite konstigt men det skapar faktiskt en rätt häftig atmosfär.

Om jag skulle rekommendera en låt att lyssna på från albumet skulle det nog vara “Summer ‘68” med en tydlig riktning och en en bra brassektion. Men om du har tålamodet att bara ligga stilla, blunda och lyssna på en låt i 23 min så kommer du inte att bli besviken.

Kuriosa:
Stanley Kubrick ville använda sig av AHM i sin film “A Clockwork Orange” men bandet lät honom ej använda det. A Clockwork orange har iofs ett bra soundtrack ändå och det är definitivt en film jag rekommenderar.

Arvid Nygren